I helgen ska jag lämna tillbaka min lille Hectur. Passar på att skämma bort honom med både det ena och det andra nu. Sen så en massa kärlek såklart. Kommer sakna honom så mycket och känna mig så ensam utan honom. Får be pappa komma in med sopsäcken som är full med gosedjur. Eller kanske inte. Samtidigt ska det bli skönt. Får en ren lägenhet, mer sömn på morgonen och slipper känna mig så låst.
Åh vad jag ska sakna dig min underbar hund!

Satt och kollade på lite bilder och hamnade i mappen från morfars begravning. Det var väldigt fint. Känslosamt. Men det är ett avslut man behöver. Älskade morfar, du togs ifrån oss alldeles för tidigt men jag är samtidigt glad att du slipper må dåligt nu. Aldrig bortglömd, alltid saknad. Älskade morfar.

Tänk vad mycket vi gör för andra individer. För människor, för djur. Hur kallt det än är går jag ut med Hector, hur trött jag än är går jag ut med honom. Istället för att sova 20 minuter längre så pälsar jag på mig en massa kläder och tar den där morgonpromenaden med honom. Likadant är det med vänner. Vad klockan än är så finns man där 24 timmar om dygnet, varje dag, året runt. Kylan existerar inte om man är i behov av en vän. Inte trötthet heller. Sen är vi alla olika. En del bryr sig inte alls om andra. En del bryr sig bara om sina närmaste. En del bryr sig om lite för många. Det viktigaste är alltid att tänka på sig själv, ta hand om sig själv och bry sig om sig själv. Men hur skulle det sluta om vi var så upptagna med oss själva att vi glömde bort alla andra i vår omgivning? Det är inte en värld jag skulle föredra. Skulle inte vilja leva så. Tror faktiskt att det skulle leda till en inre bitterhet. För tillslut borde det gå så långt att man glömmer att alla är olika och det är trotts allt våra olikheter som gör oss till dom vi är, det är därför varje individ är unik. Ingen är den andra lik. Det går att älska både personens fina egenskaper och brister. Precis som jag älskar människor med sidor jag egentligen inte tycker om så vet jag att det finns personer som älskar mig precis som jag är. Men personligen hoppas jag på en förbättring hos mig själv och efter den här veckan har jag tänkt ta tag i vissa saker på riktigt. Jag är en känslomänniska, men ibland går det till överdrift. I framtiden vill jag kunna dela mitt liv med någon utan att behöva känna obehag. Utan att behöva undra varför någon över huvudtaget kan tänka sig att vara med mig. Jag vill kunna ha en normal relation utan att behöva skriva en manual över hur man lever med mig. Förlåt mig för att jag är komplicerad och svår. Men vissa saker behöver bearbetas på rätt sätt. Kanske är jag på rätt väg nu. Vet iaf att jag har en underbar familj och många fina vänner, och ni gör mina dagar. Det är ni som gör mitt liv. Jag älskar er för att ni är ni. Varken mer eller mindre, Utan precis som ni är.

Jag har äntligen hittat en människa som pratar lika tyst som mig! Vi kan diskutera det mesta och ingen hör vad vi säger, inte ens vi själva ibland. Men vi skrattade mycket när vi insåg att vi pratar lika tyst båda två. Ibland behövs inga ord. Ett leende säger ganska mycket det med. Tror aldrig att jag och Didde har gått förbi varandra utan att le. Tänk vad ett litet leende kan göra, så le gott folk. LE! :D

En bra dag idag. Ja, tro det eller ej men så är det. Fick stå och packa med Mattias, det går inte att vara på dåligt humör då. Efter 5 minuter på jobbet så säger han "Nej du Sanna, jag orkar inte lyssna mer på dig nu så jag lyssnar på musik istället. Hejdå!". Två minuter senare vänder han sig om och talar hål i huvudet på mig. Men gud så jag har skrattat idag. Har blivit retad för allt och lite till idag, men det gör inget för en dag kommer jag ge igen och då blir det tio gånger värre.
Sen började jag skratta jätte mycket när jag tittade på en order och jag kollar vilket företag som ska ha paketet, det skulle till Schindler Hiss, det första man tänker är ju självklart Schindler's List. Okej, jag har jätte torr humor.

Dagens stora ämne har varit mina byxor. Någon säger att jag ser ut som en säck potatis, någon säger att med ett par hänglsen kommer jag se ut som en clown. Någon tror att jag gillar att ha häng på mina byxor för att det är en sån klädstil jag har(?). Resultatet är iaf att vi i veckan ska kolla i katalogen och se om vi kan beställa ett par mindre byxor. För det är omöjligt att jag har den minsta storleken på mina byxor nu. Eller jo i herrstorlek har jag den minsta storleken, men det måste finnas damstorlek.

Känns bra att det ordnade upp sig snabbt den här gången. Men jag trivs så bra på jobbet, underbara och roliga människor. Ganska skönt att dom inte vet hur det varit innan, utan dom tar mig för den jag är nu och lär känna mig såhär. När jag jobbade förut fick jag aldrig komma ikapp, det var alltid någon som skulle påminna en om hur mycket man varit sjuk och hur jobbiga mina svackor har varit.

Nu blir det mys i soffan, blir så mycket mysigare med lite sällskap också!

Efter en pratstund med Didde kände jag att det här bara måste dokumenteras. Det började med prat om bowling. Det är bland det värsta jag vet. Många som känner mig vet att jag analyserar lite väl mycket ibland och vi kom fram till att det handlar inte om att det är tråkigt, utan det är något annat. När du står där ute på banan, framför alla andra. Du är blottad. Alla ser dig och du kan inte göra något för att andra inte ska se dig. Perfekt för den som gillar att stå i rampljuset. Mindre bra för oss andra som helst låter blickarna falla på andra när det är dags att prestera.
Blygheten är inte något löjligt eller något dåligt. Snarare personligt och mänskligt. Efter det säger han om man ständigt jämför sig med andra och försöker vara någon man inte är, så börjar man nog känna sig näst intill omänskling. Och sen frågar han om det går att låta bli, och att bara vara exakt så som man blev skapad. Mitt svar var något i stil med att jag inte tror att det finns någon människa som är helt nöjd med sig själv. Vi kommer alltid att se andras lycka och glädje men ständigt påminnas om våra egna brister.
Jag vill nog inte påstå att jag ger en förskönande bild av mig själv. Är inte det minsta rädd för att prata om mina fel och brister. Det kan vara jobbigt men jag försöker inte framstå som en person jag inte är. Jag bryr mig om andra människor och skulle inte ge en förskönad bild av mig själv för att andra ska tro något bättre om mig, för att folk ska känna avund. Då låter jag hellre människor ta mig för det jag är, med mina fel och brister. Framför allt låta andra se att vi är precis lika mänskliga allihop. Vissa är lyckligare än andra, men även dom lyckligaste har något som saknas eller något dom vill ändra på. Det är iaf vad jag tror.


I verkliga livet är jag inte piggare idag men jag känner mig lite bättre. Har haft lite ensamtid med pappa. Ätit mat, pratat och så fixade vi office-paketet till min dator. Nu är jag så trött att jag ska kasta mig i sängen på en gång!

Allt vände. Varför? Förtjänar jag inte att vara lycklig? Är det fel att jag ska må bra? Det känns iaf som det.
När jag kom hem från jobbet kastade jag av mig skorna och satte mig i soffan. Där satt jag i en timme. Jacka och halsduk på, väskan hängde kvar över axeln. Allt bara dog. Allt är borta. Inte ens lite livsglädje finns kvar. Tårarna kommer även fast jag inte vill släppa fram dom. Hector gör tappra försök att trösta mig, men ingenting kan få mig att le just nu. Får knappt i mig någon mat fast jag då och då känner hur magen skriker ut sin hunger. Efter mycket om och men tog jag mig in i duschen. Där stod jag. Varför känns det alltid som att det går att spola bort alla bekymmer? Det funkade iaf inte. Istället började jag höja värmen allt eftersom. Alla små sår på mina armar svider. Det gör ont, det gör det. Fast det kändes som det inte spelar någon roll. Det enda jag vill är att känslan av skam och avsky ska tvättas bort, om det så ska brännas över hela min kropp.
Det värsta av allt är att jag blir äldre och tänker tillbaka kommer jag inte kunna le och tycka att dom här åren var något bra. Man brukar säga att man inte förstår att det är i den här åldern man är som finast, innan alla skavanker smyger sig på. Jag förstår det, och det är nog därför de blir extra jobbigt. För jag kommer sitta och tänka "Vad fin jag var, synd att jag så förstörd att jag inte kunde känna så då."
Det jag ser i spegeln är ett enda stort ärr. Ett otroligt svårläkt sår. Något trasigt.

Det enda jag känner just nu är att jag aldrig någonsin kommer att släppa in en människa i mitt liv igen. Hur ska jag kunna dela mitt liv med någon när jag inte ens vill leva med mig själv? Hur ska en människa få se mig när det enda jag vill är att gömma mig? Och jag vill absolut inte riskera att en människa dras ner igen pga mig.

Nu ska jag återgå till livet och göra någon äcklig mat.

Mår så sjukt illa. Har blivit väldigt dåligt med mat i helgen. Dåligt jag vet. Men det finns inget jag hatar mer än att laga mat. Bland det tråkigaste som finns. Så ibland råkar jag bara glömma bort det.

Min dag är fortfarande piss. Tror inte att den kommer bli något bättre heller. Sekunder ifrån tårar hela tiden, släpper fram det när jag orkar. En sak har jag lärt mig, det är okej att gråta. Kan hålla det inne men det håller inte i längden.

Fick iaf skratta lite idag när pappa ringde. Ler fortfarande när jag tänker på det. Min pappa är bra han, lite bättre än alla andra faktiskt ♥

I helgen körde vi en två dagars, jag och min Prillizsyster. Ja kärt barn kanske har många namn. Harrys båda dagarna, lite som vanligt. Konstigt nog så mår vi båda bra idag. Alldeles otroligt. Varenda gång vi ska dricka så gör vi oss i ordning ganska sent, igår var klockan runt 20-21 typ. Fast det blev lite spontant så då blir det som det blir. Roligt har vi iaf och det är det som är huvudsaken. Vad skulle jag göra utan denna vackra varelse!

Längesen jag kände mig såhär ensam. Det är fruktansvärt. Det är inte sällskap jag saknar. Det är någon att prata med. Någon att öppna sig för. Någon som lyssnar, någon som förstår. Jag vet att det finns många där, men alla dom vet också att det är något som jag inte kan prata om. Jag kan inte ta detaljer, jag kan inte säga hur jag känner för det, om det. Just nu vill jag bara ha någon som torkar mina tårar och säger att det släpper en dag, att alla mina minnen kommer suddas ut. Men vissa saker släpper aldrig, vissa saker glöms inte bort.
Jag kämpar vidare med mina känslor, jag la det på hyllan för ett tag. Idiotiskt kanske. Det flyter alltid upp, det kommer alltid tillbaka. Jag kände mig ganska nöjd, jag var glad. Jag mådde bra! Sen tar man en extra titt i spegeln. Det vänder sig i magen och jag känner avsky inför det jag ser.

Det är inte såhär jag vill leva. Vill inte ha det såhär. Vill verkligen inte känna såhär. Idag känns det som att jag är tillbaka på ruta ett. Som att jag tappat månader av glädje. En enda liten tanke kan rasera hela min värld. Helt ärligt skulle det inte röra mig i ryggen om jag råkade dö nu. Inte det minsta.

En del tycker nog att det bara är att kämpa på. Kan säga det att det är inte så bara. För vissa saker går inte att ändra, om jag kunde så skulle jag göra det. Jag är så arg på mig själv. Har ingen aning om varför. Antagligen för att det enda som håller mig tillbaka är jag själv. Jag kan inte slappna av och leva normalt, jag kan inte vara normal. Jag är inte normal.

Sen finns det dom som tror att det här kommer att göra mig till något bättre. Att jag en dag kommer att vara starkare än många andra. Jag vet iaf med mig att jag aldrig kommer att behandla en människa illa, om man inte förtjänar det. Kommer leva mitt liv med riktiga och realistiska värderingar.

Är iaf glad att Hector är här. Han försöker verkligen trösta mig, gosar in sig och pussar på mig. Det är det fina med honom, han kommer alltid älska mig för den jag är.

Han är definitivt älskvärd. Han är underbar. Han är mysig. Han är så snäll. Han är allt och lite till för mig.
Som en gris, som både snarkar och fiser. Grymtar som en gris när vi promenerar och sover längre än mig på morgonen. När han vaknar kryper han upp och lägger sig med huvudet på min bröstkorg. Han är en av dom bästa jag vet. Hector, Hectur, Hickan, Kulan, Klittan, Elite Staffs Dark Desire (haha). Min ynkliga lilla mes till hund. Det är den enda kärleken i mitt liv just nu, men han ger mig kärlek så det både räcker och blir över.

Känslan av att hata, känslan av att älska. Starka känslor. Det är det verkligen. Att älska någon är något underbart, speciellt om det är besvarat. Att hata är fruktansvärt, finns många som inte hatar alls utan bara ogillar. Jag hatar. Det krävs så otroligt lite för att börja älska en människa, men så mycket för att hata. Iaf om man är som mig. Tror oftast det bästa om människor och det kan sluta i ren besvikelse.

Jag förstår inte varför det finns så mycket ondska i den här världen, jag kan verkligen inte förstå det.

Har min underbara lilla kille här nu när Vackra löper. Men han har gått och blivit sjuk, eller bara ätit något dåligt. I två dagar har han varit kass i magen, vaknade av en härlig spya på golvet igår. Stackarn kan ju inte berätta hur han mår heller, men han gjorde verkligen ett bra försök. Satte sig skakandes vid dörren, var bara att kasta på sig kläderna och springa ut med honom. Känns lite jobbigt att vara borta hela dagen när han mår såhär men det finns inget som heter vård av sjuk hund och vill egentligen inte vara hemma från jobbet heller. Min lilla kille..

Dagen har gått så sjukt fort idag, snart dags att sova igen och det ska bli underbart!

Jag blir aldrig nöjd. Det är alltid något som fattas. Något som saknas. Någon som saknas. En liten bristande detalj. Jag mår bra, jag trivs. Trotts det finns det alltid ett men. Precis som "alltid" alltid kommer att stavas med två L. Även om jag känner mig lycklig, som att sten föll från mina axlar. Är det på riktigt? Är det bara som en förälskelse-fas? Där allt nytt känns fantastiskt, där det nya får en att glömma bort alla bekymmer. Om det bara är en fas, kommer det negativa komma ikapp mig? Fast jag säger nej till det. Vill inte ha mer negativa tankar. Det får vara över nu.


Man brukar säga att barn är elaka. Jag vill ändra om det och påstå att vuxna människor är tio gånger värre. Barn är elaka. Men skillnaden är den att barn inte riktigt tänker sig för alla gånger. Det är som grodor som bara hoppar rakt ur munnen på dom. Dom är inte medvetna, dom förstår inte. Vuxna människor däremot.. Ibland finner jag inga ord. Blir upprörd när jag tänker på hur man kan behandla andra människor. Påstår absolut inte att jag är någon ängel. Men det finns gränser. Jag förväntar mig att vissa människor tänker till innan dom yttrar sig om mig. Att nedvärdera eller skämta om saker som tynger mig, som kan få mig att vända på två sekunder är inte okej. Absolut inte okej. Därav tar jag mig friheten att skriva detta. För hur arg man än är, hur mycket man än stör sig på en människa så går man inte på den delen som skadar en mest. Där är skillnaden, vuxna gör det för att såra. Dom vet precis vad det är dom säger eller gör. Det gör inte barn.

Det är dessa saker som gör att jag inte vill leva. Jag säger inte att jag vill dö. Trivs bara inte i en värld som är befolkad med ondska. I en värld full av måsten. Där det inte finns många saker som är roliga. Den dagen folk förändras till det bättre, när man kan låta mig få vara mig. Med mina fel och brister. Med mina minnen. Den dagen, då ska jag le från hela mitt hjärta.

Det är så jag känner just nu. Så trött trött trött! Men det är måndag och då brukar man ju vara lite små seg. Inte nog med det så åkte jag iväg med syster&Zabina och handlade mat, sen har jag tvättat och lagat mat. Sen har jag Hector nu så blir en massa promenader också. Mina ben är ganska döda nu. Så tror jag kastar mig i sängen på en gång, för nu är jag trött!

Godnatt !