Ja det är väl det som det har blivit av allt senaste tiden. Har tappat både ork och lust för det mesta. Det som kändes kul för en månad sen spelar längre ingen roll. Hur jag än gör för att försöka komma upp och sluta tänka, så är det något som lyckas dra mig ner igen. Idag var det en förkylning med feber. Som att jag inte har haft nog med feber de senaste tre månaderna. Tydligen inte! Hade tänkt gå en morgonpromenad men jag måste bli frisk, helst nu. Snart börjar jag förhoppningsvis jobba igen och strax efter det blir det Mexico. Borde jag inte vara överlycklig? Jo, men av någon anledning är jag inte det. Ville inte vara hemma överhuvudtaget. Men hade aldrig anat hur illa det kunde bli med min tass.

En hemmadag, kunde inte önska mig mer än att tv-kanalerna funkar då. Med min otur ska allt jävlas. Mest hela tiden. Varken 3an eller 5an fungerar. Tack tele2. Lite sällskap hade varit underbart också.. Men hjärtat jobbar. Fast han borde hellre vara på jobbet och slippa vara med en ständigt sjuk människa. Är det inte det ena så är det det andra. Tyvärr.

Återigen känner jag mig hopplös. Tom. Bara kall. Allt är känslor men det är så dystert att det inte kan kännas med känslor. Finner ingen ork att leta efter rätt känsla. Men i det tomma finner jag heller ingen ro. Skjut mig. Det är okej.

Är glad att min Lord orkar med mig när jag är såhär. Att han försöker även fast jag alltid säger att allt är fel. Det är bara en fas, jag kommer ur den. Det kommer bli så bra. Jag kan fortfarande känna kärleken.

Tråkigt att helgerna går så fort. Behöver fler timmar på dygnen. I fredags var vi på öbo och skrev på papper på våran nya lägenhet. 5 rok, kommer blir så bra! Trivs så bra att vi är där lite då och då. Kan vara att vi trivs med lords föräldrar också. Antagligen. Tvingade smaka på deras fisk dom hade lagat till också. Höll på att bli utslängd av lords pappa när jag sa att det inte smakade något. Vi fick förklara att det var en komplimang eftersom jag spottar ut fisk annars om det är äckligt. Fredags kväll var vi barnvakt också, gick en sväng till lekparken och hyrde en jätte dålig film som Zabina ville se. Hon fick titta på den själv, men hon var så nöjd så. Igår åkte vi ut till mamma och grillade lite. Vi normala tog bilen och lord cyklade. Så duktig så! 2,5 mil på 48min, bra för att cykla första gången i år. På kvällen gick vi till Hellas med Bella och Anders. Mysigt och trevligt. Efter det gick vi hit och kollade lite på jackass. Idag har vi tagit det lugnt nästan hela dagen. Kollat på film och bara gosat ner oss i soffan! Nu blir det sängen och kanske en film!

Dagens samtal har inte gjort mig så mycket klokare. Försökt få en fullmakt åt Henrik så att han kan sköta alla samtal men det går sådär. Men nästa vecka så är det förhoppningsvis ordnat. Samtal rings överallt och tillslut så kommer jag nog få min sjukpenning. Just nu vill jag bara tillbaka till jobbet men det kan sluta med att jag inte får jobba kvar alls med tanke på tassen. Men hoppas på att det går över väldigt snart! Efter allt strul bestämde vi oss för myskväll. Glass och popcorn, lite godis också. Man får unna sig mitt i kaoset även om det är kilon som ska bort. Eller viktigast är väl att Henrik är i form till sin cykling på 70mil i Italien. Bör tilläggas att han redan är smal som en pinne. Det där med cykling är väl något som jag förstår mig på under tiden. Hurtbulle! Nu ska jag ta mitt sprallhumör och bråka med hjärtat innan det är sovdags!

Dagen dagen dagen.. Man skulle kunna tro att jag somnade i himlen och vaknade upp i helvetet. Ljuslykta i tusen delar, postgubben kommer med dålig post. Så dålig post att hela min värld rasade samman. I det där lille rackarns förbannade brevet låg mitt beslut om sjukpenning. Beslutet var 0 kr för 2 månader. Ja men tack! Underbara älskade man tog tag i mina problem och försökte lösa det. Kan säga att det inte är i närheten av löst än.

Försäkringskassan anser att jag bara är sjuk på en fjärdedel av vår arbetsmarknad och jag borde därför stå som arbetssökande istället för sjukskriven. Jag ska alltså med min trasiga hand säga hejdå till det första jobbet jag faktiskt trvis på och söka mig vidare för att dom anser det vara bäst. Min a-kassa ska alltså betala mig ersättning.

Där kommer ytterliggare ett problem. Jag står inte som arbetssökande eftersom jag är sjukskriven och kommer börja jobba igen när jag är frisk. Min handläggare har även sagt till mig 2 gånger att jag INTE behöver stå som arbetssökande under tiden jag är sjukskriven. Men vi insåg ju snabbt att jag måste ta mig ner till arbetsförmedlingen och ställa mig som arbetssökande så att vi får pengar från något ställe. Nere på arbetsförmedlingen blir jag nekad. Jag får inte skriva in mig när jag är sjukskriven, för det är så dom gör det. Eftersom cheferna på arbetsförmedlingen visste att allt vi sa lika gärna kunde vara tomma ord så tog jag mig friheten att spela in hela samtalet med dom, även den biten när dom så fint lovar att jag inte kan skriva in mig.

Ut från arbetsförmedlingen står jag där utan något alls. En ogiltig sjukskrivning, nekad till att bli arbetssökande och fattig. Hallå vem fan ska betala min räkningar?!
Förtvivlad och vilsen som jag var, eller är, ringde jag Henrik och berättade allt. Känns som han har ringt runt halva örebro just nu. Det har pratats med chefer, handläggare och jurister.

Just nu sitter jag bara och väntar på att alla ska gå igenom allt. Brev ska skickas till arbetsförmedlingen, överklagan till försäkringskassan och sen juristerna som vi pratat med ska gå igenom all information.
Har verkligen ingen lust med det här!

Så sjukt tacksam att jag har någon som orkar stå upp så här mycket för mig. Hade verkligen aldrig orkat gå igenom allt det här själv. Älskade människa! Önskar bara att försäkringskassan kunnat se hur begränsad jag är med min hand. Kan knappt städa eller laga mat. Ett tag kunde jag inte ens skriva under mina egna papper för att det gjorde så ont. I natt/morse vaknade jag av att jag skrek två gånger av smärtan i handen. Men nog finns det ett jobb för mig, det tror jag med. Men jag hoppas dom förstår hur svårt dom har gjort det för mig nu också.

Väntar in Henrik som var tvungen att jobba över. Alldeles för många samtal så han inte hunnit med allt. Alltid så mycket att göra i slutet av månaden. Men han kommer nog snart hoppas jag! Jag behöver kärlek idag! ♥

Startade dagen med en städbesiktning. Allt gick igenom, men det var väntat med tanke på hur noga vi städade. Fick hjälp av både pappa och Henrik. Såklart. Passade på att lämna tillbaka nycklarna, får dock en faktura hemskickad pga att Harrys gav helenas jacka till någon annan, där i låg våra hemnycklar. Lång historia..

Underbara helg, men tyvärr är den över alldeles för fort som vanligt. Vi har haft fullt upp hela helgen, lite som vanligt. Fredagen startade vi genom att gå upp kl 05.30. Åt frukost och sen åkte lord iväg och tränade. Själv stannade jag hemma en timme till och sen gick jag ner och mötte honom. Planen var att jag skulle åka med till jobbet och sen gå hem men fastnade i butiken med Robin. Men jag gick några km ändå. Sen blev det en del promenerande på kvällen med lite geocach. Sen ett glas vin hos lords föräldrar, alltid lika trevligt!

Är så trött på att ha ont i tassen. Efter många försök att komma fram till handkirurgen lyckades jag tillslut. Eftersom jag fortfarande är svullen och smärtan har flyttat sig så förväntade jag mig att få komma på besök så dom kan undersöka. Har även något på andra sidan av handen som gör att det strålar och domnar bort varje gång jag nuddar den, måste vara en nerv eller något som gått vilse. Men dom ville bara förlänga sjukskrivningen och förväntar sig att det ska gå över av sig självt. Ett väldigt lätt sätt att få bort problemen. Mindre kul för mig som inte har en aning om varför det gör ont, hur länge jag måste vara hemma eller vad all den här väntan innebär.

Jag vet en sak. Den saken är att jag inte får använda handen. Vilket jag heller inte gör. Småsaker gör jag självklart. Men jag skalade potatis en gång, det får jag inte göra längre. Jag får inte städa för mycket, inte laga mat och inte lyfta tunga saker. Heller inte äta värktabletter för att jag inte vet om sakerna jag gör ger mig smärta eller inte. Vad får jag göra? Ja allt som inte innebär att jag behöver min hand. Hur ska jag då kunna jobba? Jag får inte lyfta hemma och det enda jag gör på jobbet är att lyfta saker. Allt hade varit så mycket trevligare om jag bara fick jobba någon gång!

Tappade bort mig från bloggen ett tag. Men vad gör det när man hittar tillbaka sen!

Det har hänt en hel del sen jag uppdaterade här senast. Nej, jag kommer inte att skriva allt här. Ingen orkar läsa så mycket iaf.

Det som har hänt under de senaste månaderna är väl att vi testar med laktosen fram och tillbaka. Försöker lära oss vad jag kan äta och inte äta. Försöker äta laktostabletterna när jag äter utemat och speciellt när det är skräpmat. Ibland orkar jag inte äta tabletterna och det slutar ju med att jag mår illa och har ont i magen. Mindre bra, mindre trevligt. Visst hemlagat är så mycket enklare, men ändå så måste vi kolla på alla förpackningar om det innehåller någon form av mjölk. Jobbigt jobbigt. Speciellt för Lord som är van att äta all mat utan något som helst problem. Men det skulle han ju aldrig säga såklart.
Den här veckan tänkte vi att jag skulle få läka min mage lite så då ska vi äta mat utan både laktos och gluten. Så nu har vi laddat upp med kött och grönt. Så duktiga.


Nu är jag även inne i sista fasen av min läkning i handen. Det borde iaf vara sista eftersom jag ska vara frisk och kunna jobba om lite drygt en vecka. Har fortfarande lite ont i tassen och är ganska svullen. Har lite panik över att det inte kommer vara helt bra om en vecka. Men jag hoppas på jobb! Orkar inte gå hemma mer nu, blir så slö och sen tar det på psyket att bara gå runt och undra hur handen ska bli. Så nu vill jag bli helt bra!

Nej nu ska jag vila bort alla besvär så jag orkar vara lite trevlig när Henrik kommer hem från jobb och träning. Fast han kom hem och överraskade mig lite på lunchen, det uppskattas verkligen!

I helgen ska jag lämna tillbaka min lille Hectur. Passar på att skämma bort honom med både det ena och det andra nu. Sen så en massa kärlek såklart. Kommer sakna honom så mycket och känna mig så ensam utan honom. Får be pappa komma in med sopsäcken som är full med gosedjur. Eller kanske inte. Samtidigt ska det bli skönt. Får en ren lägenhet, mer sömn på morgonen och slipper känna mig så låst.
Åh vad jag ska sakna dig min underbar hund!

Satt och kollade på lite bilder och hamnade i mappen från morfars begravning. Det var väldigt fint. Känslosamt. Men det är ett avslut man behöver. Älskade morfar, du togs ifrån oss alldeles för tidigt men jag är samtidigt glad att du slipper må dåligt nu. Aldrig bortglömd, alltid saknad. Älskade morfar.

Tänk vad mycket vi gör för andra individer. För människor, för djur. Hur kallt det än är går jag ut med Hector, hur trött jag än är går jag ut med honom. Istället för att sova 20 minuter längre så pälsar jag på mig en massa kläder och tar den där morgonpromenaden med honom. Likadant är det med vänner. Vad klockan än är så finns man där 24 timmar om dygnet, varje dag, året runt. Kylan existerar inte om man är i behov av en vän. Inte trötthet heller. Sen är vi alla olika. En del bryr sig inte alls om andra. En del bryr sig bara om sina närmaste. En del bryr sig om lite för många. Det viktigaste är alltid att tänka på sig själv, ta hand om sig själv och bry sig om sig själv. Men hur skulle det sluta om vi var så upptagna med oss själva att vi glömde bort alla andra i vår omgivning? Det är inte en värld jag skulle föredra. Skulle inte vilja leva så. Tror faktiskt att det skulle leda till en inre bitterhet. För tillslut borde det gå så långt att man glömmer att alla är olika och det är trotts allt våra olikheter som gör oss till dom vi är, det är därför varje individ är unik. Ingen är den andra lik. Det går att älska både personens fina egenskaper och brister. Precis som jag älskar människor med sidor jag egentligen inte tycker om så vet jag att det finns personer som älskar mig precis som jag är. Men personligen hoppas jag på en förbättring hos mig själv och efter den här veckan har jag tänkt ta tag i vissa saker på riktigt. Jag är en känslomänniska, men ibland går det till överdrift. I framtiden vill jag kunna dela mitt liv med någon utan att behöva känna obehag. Utan att behöva undra varför någon över huvudtaget kan tänka sig att vara med mig. Jag vill kunna ha en normal relation utan att behöva skriva en manual över hur man lever med mig. Förlåt mig för att jag är komplicerad och svår. Men vissa saker behöver bearbetas på rätt sätt. Kanske är jag på rätt väg nu. Vet iaf att jag har en underbar familj och många fina vänner, och ni gör mina dagar. Det är ni som gör mitt liv. Jag älskar er för att ni är ni. Varken mer eller mindre, Utan precis som ni är.

Jag har äntligen hittat en människa som pratar lika tyst som mig! Vi kan diskutera det mesta och ingen hör vad vi säger, inte ens vi själva ibland. Men vi skrattade mycket när vi insåg att vi pratar lika tyst båda två. Ibland behövs inga ord. Ett leende säger ganska mycket det med. Tror aldrig att jag och Didde har gått förbi varandra utan att le. Tänk vad ett litet leende kan göra, så le gott folk. LE! :D

En bra dag idag. Ja, tro det eller ej men så är det. Fick stå och packa med Mattias, det går inte att vara på dåligt humör då. Efter 5 minuter på jobbet så säger han "Nej du Sanna, jag orkar inte lyssna mer på dig nu så jag lyssnar på musik istället. Hejdå!". Två minuter senare vänder han sig om och talar hål i huvudet på mig. Men gud så jag har skrattat idag. Har blivit retad för allt och lite till idag, men det gör inget för en dag kommer jag ge igen och då blir det tio gånger värre.
Sen började jag skratta jätte mycket när jag tittade på en order och jag kollar vilket företag som ska ha paketet, det skulle till Schindler Hiss, det första man tänker är ju självklart Schindler's List. Okej, jag har jätte torr humor.

Dagens stora ämne har varit mina byxor. Någon säger att jag ser ut som en säck potatis, någon säger att med ett par hänglsen kommer jag se ut som en clown. Någon tror att jag gillar att ha häng på mina byxor för att det är en sån klädstil jag har(?). Resultatet är iaf att vi i veckan ska kolla i katalogen och se om vi kan beställa ett par mindre byxor. För det är omöjligt att jag har den minsta storleken på mina byxor nu. Eller jo i herrstorlek har jag den minsta storleken, men det måste finnas damstorlek.

Känns bra att det ordnade upp sig snabbt den här gången. Men jag trivs så bra på jobbet, underbara och roliga människor. Ganska skönt att dom inte vet hur det varit innan, utan dom tar mig för den jag är nu och lär känna mig såhär. När jag jobbade förut fick jag aldrig komma ikapp, det var alltid någon som skulle påminna en om hur mycket man varit sjuk och hur jobbiga mina svackor har varit.

Nu blir det mys i soffan, blir så mycket mysigare med lite sällskap också!

Efter en pratstund med Didde kände jag att det här bara måste dokumenteras. Det började med prat om bowling. Det är bland det värsta jag vet. Många som känner mig vet att jag analyserar lite väl mycket ibland och vi kom fram till att det handlar inte om att det är tråkigt, utan det är något annat. När du står där ute på banan, framför alla andra. Du är blottad. Alla ser dig och du kan inte göra något för att andra inte ska se dig. Perfekt för den som gillar att stå i rampljuset. Mindre bra för oss andra som helst låter blickarna falla på andra när det är dags att prestera.
Blygheten är inte något löjligt eller något dåligt. Snarare personligt och mänskligt. Efter det säger han om man ständigt jämför sig med andra och försöker vara någon man inte är, så börjar man nog känna sig näst intill omänskling. Och sen frågar han om det går att låta bli, och att bara vara exakt så som man blev skapad. Mitt svar var något i stil med att jag inte tror att det finns någon människa som är helt nöjd med sig själv. Vi kommer alltid att se andras lycka och glädje men ständigt påminnas om våra egna brister.
Jag vill nog inte påstå att jag ger en förskönande bild av mig själv. Är inte det minsta rädd för att prata om mina fel och brister. Det kan vara jobbigt men jag försöker inte framstå som en person jag inte är. Jag bryr mig om andra människor och skulle inte ge en förskönad bild av mig själv för att andra ska tro något bättre om mig, för att folk ska känna avund. Då låter jag hellre människor ta mig för det jag är, med mina fel och brister. Framför allt låta andra se att vi är precis lika mänskliga allihop. Vissa är lyckligare än andra, men även dom lyckligaste har något som saknas eller något dom vill ändra på. Det är iaf vad jag tror.


I verkliga livet är jag inte piggare idag men jag känner mig lite bättre. Har haft lite ensamtid med pappa. Ätit mat, pratat och så fixade vi office-paketet till min dator. Nu är jag så trött att jag ska kasta mig i sängen på en gång!